struntsnack

Jag vill leva, uppleva. Prova på allt minst en gång medan jag kan. Jag vill inte slå mig till ro förrän jag känner att jag kan göra det utan att ångra att jag inte gjorde det där eller det där. Jag vill inte sitta bunden till något förrän jag verkligen känner med varenda cell i kroppen att det är rätt, att jag är klar med mitt upptäckande. Kanske agerar jag annorlunda, antagligen gör jag det. Jag säger säkert emot mig själv ibland. Men jag vill aldrig, aldrig sluta kunna överraska mig själv.


Jag önskar att jag kunde gå och lägga mig, somna djupt, tidigt för en gångs skull. Men ändå är det något i magen som säger att det inte är dags än, något som drar mig bort från värmen i sängen och sömnens frigörelse. Haha. Jag får kanske helt enkelt bara acceptera faktumet att jag är, och alltid har varit, nattuggla. Drömmer fortfarande om overkligheten. Klamrar mig fast vid hopp om att det finns något större än det här, det som är jag nu. Att jag är ämnad för större saker. Eller något liknande.