you're so naive yet so

Jag sitter och tänker. På hur andra människor ser på mig. På vad jag själv ser. Detta ser jag: en person som alltid försöker se på saker och ting på ett realistiskt sätt, ibland är jag så realistisk att jag är tråkig, jag vet. Jag har lätt att kalla andra människor naiva, och antar att jag inte bara en gång kanske råkat krossa någon annans dröm under klacken med mina tråkiga kommentarer. Men jag är också en person med egna storslagna drömmar och som slåss för att inte ta kål på min fighting spirit med att tänka på de tråkigare delarna av drömförverkligandet, ofta finanserna. Jag är målmedveten. Jag är smart. Jag är rolig, har antagligen världens bästa humor (vet att ni älskar mina gubbskämt till exempel). Jag vill så mycket, men har legat i något slags koma de senaste 3 åren, och nu är jag snart 20 år och har inte gjort ett piss. Men jag vet att jag kan. Så.

Dock - jag vet att det är en dum grej att ägna sig åt för det spelar egentligen ingen roll - funderar jag ofta på hur andra människor uppfattar mig. Som ibland när jag läser till exempel vänners bloggar, kan jag ta åt mig av grejer och undra lite halvt om personen i fråga syftade på mig när han/hon skrev det där. Egentligen bryr jag mig inte. Jag är jag och om ni inte gillar det så kan ni ha det, helt enkelt. Jag vet, for a fact, att det har funnits människor i mitt liv som trott att jag är en värdelös slacker som är obenägen att komma någonvart i livet. Och jag svär högtidligt på att jag ska chockera er något fatalt en vacker dag, jag ska lyckas med allt jag vill och då kan ni ju stå där med hakorna i golvet. Och det kommer inte att röra mig i ryggen.

Jag vet inte vad jag försökte säga med detta inlägget alls. Hade en idé och ett par riktigt feta punchlines i huvudet som jag tänkte dra till med, men såklart, så fort jag klickar fram mig till ett nytt inlägg försvann alltihopa som när man öppnar ett fönster. Men det gör ingenting. Det här är ingen välsorterad blogg där någon annan kommer hitta svar eller smarta förklaringar. Detta är ett virrvarr av tankar, och ibland make:ar det inget som helst sense. Precis som min lilla hjärna.

På söndag flyttar jag till Stockholm. Utan jobb, utan större rikedomar på fickan. Utan att vara säker på hur det kommer gå. Och nästa år ska jag flytta till London. Utan någon säkrad plats att bo på. Utan jobb. Men förhoppningsvis med lite större rikedomar på banken. Och om inte, får det lösa sig ändå! Det var längesen jag verkligen hade en dröm. Nu har jag det! Jag ska till London, vad som än händer. Det kommer lösa sig. Nu är det min tur att vara naiv.