...

Jag skulle kunna skriva om vad jag känner, hur jag mår och vad jag går igenom. Men det gör jag inte.

Anledningen? de människor som jag litar på och känner att jag vill dela med mig av den delen av mig själv vet redan, det är folk jag pratar med dagligen, folk som stöttar mig, folk som bryr sig om mig och vill mitt bästa. Ingen annan har med det att göra. Och de människor som försatt mig i den här situationen måste ju redan fatta vad de har gjort mig. Så varför ska jag servera dem mig själv på ett silverfat? No reason. Jag skulle kunna kasta skit på dem hej vilt, berätta vad jag tycker om deras värderingar, handlingar, och dem som människor nu när jag har facit i hand. Men ofta känns det ju bättre om man får skäll när man varit dum helt enkelt, därför att man vet att man förtjänar det. Man blir liksom lättad. Och den lättnadskänslan har jag ingen lust att ge er.

Vi har ju alla olika värderingar, moral och åsikter om vad som är rätt och fel. Men jag tror att alla jag känner/känt vet vart jag står i den frågan som hela denna jävla cirkus rör. Så ni vet allihopa att detta var det sista ni gjorde i den relation, hur den än var, som ni hade med mig. Tjingeling.