midsommarmorgon

Jaha, så var klockan 4 på morgonen igen, sömnen har som vanligt vägrat att infinna sig och jag sitter inbyltad i täcken i trädgården i blåsten, mina ögon är öppna trots att jag egentligen är så trött att jag helst bara skulle vilja sjunka i en djup dvala och inte vakna förrän sommarvädret hittar tillbaka. Visserlign kommer den här sommaren mest bjuda på jobb, men jag får pengar tillbaka på skatten i augusti och Fredrik har bil i 2 veckor då och kanske kan vi ta lite semester. Eller så blir jag en såndär helylle Svensson och tar en restresa till någon vit strand och något turkost hav.

Sitter och kedjeröker mina sabla Camel och funderar över om jag kanske är en dålig människa. Jag kanske är elak och taskig och inte tar hänsyn till andra människors känslor. Å andra sidan är det antagligen det sista jag tror om mig själv. För jag vet ju att det inte stämmer. Jag är duktig på ovanstående, att ta hänsyn till folk, att lyssna och att försöka hjälpa till i den mån jag kan. Men det måste väl ändå få finnas en gräns över hur tolerant en människa kan vara? När saker som är jobbiga för andra även får dig själv att bli ledsen, då måste du väl få lov att reagera? Eller? Även om din reaktion kanske inte direkt kan placeras i facket för världens topp tio bästa, måste den väl få lov att infinna sig? Hur orättvis den än är.

Jag saknar sommar, filt i trädgården, vill inviga min grillhink, vill bära klänning hela dagen varje dag. Jag saknar Mary, räkor, baguetter och smultroncider från bryggeriet vi för inte så länge sedan bodde bara ett stenkast ifrån. Jag saknar en tillvaro som var bekymmerselös, trots att det egentligen var just det sista den var. Men hur vi ändå lyckades hålla huvudet ovanför ytan, mestadels.
Det är fan lurigt att bli vuxen, som att plötsligt flyta omkring i ett helt annat vatten med högre vågor. Men sakta men säkert lär vi oss att simma ändå. Vi kommer bli trötta, vi kommer få kramp, vi kommer bli tvungna att grabba tag i närmsta klippa lite då och då och vila. Vi kanske kommer vilja ge upp, för att kämparglöden sedan ska infinna sig och vi fortsätter kämpa på likförbannat. Allt annat vore ju enbart omänskligt.

Ändå vill jag mest bara hojta FRECK EVERYTHING just för tillfället, pack några väskor och lite folk jag älskar och flytta någon annanstans. Ut i livet för helvete. Fast kanske måste jag träna upp mig till elitsimmare först. We'll get there.