mimmiamandakristiina

Ahaha, mitt lilla psyke åker bergochdalbana, likaså mitt humör. VILL vara stadens trevligaste jävla servitris, bezta roomien ever, finaste dottern, den mest awesome flickvännen i världen och en sjukt grym syster. Är inget av det, och fattar mycket väl själv att det inte är särskilt hälsosamt att ha sådana skyhöga ideal satta för sig själv. Eller? Fast sedan kanske jag inte har såna krav på mig själv. Det är ju inte direkt så att jag piskar mig själv för att kunna uppnå något av ovanstående (borde jag kanske göra det förresten?). Allt det där är ju bara önsketänkande. Men det känns som att ju mer man (eller eventuellt bara jag) anstränger sig/eftersträvar/vill vara perfekt, desto mer åt helvete går det med saker och ting. En ren och skär betraktelse. Klockan är nu alldeles strax 6 på morgonen, och jag har inte sovit for shit. Skitabra. Jobbar 10-20 idag. Kommer däcka så fort jag kommer hem ikväll. Fast det är bara bra egentligen.

Den 5:e april kommer Fredrik hit! Och kommer befinna sig i västra Götaland under hela månaden! Underbart. Ibland känns det helt efterblivet att han bor uppe i Stockholm, och faktiskt har gjort i 5 månader nu. Det är ju meningen att han ska vara med mig! För fan. Och än en gång plaskar jag runt i den där känslan av att man vill kunna ha äganderätt till människor. Som om andra människor skulle kunna vara typ ett par strumpor. Men Fredrik är inte ett par strumpor (obviously)utan en människa, till och med den människan jag vill ska vara mest fri av alla i hela världen. Samtidigt som jag vill kunna ha rätten att kedja fast honom vid min säng. You get me?