3-årig skrivkramp

Jag har inte skrivit något på väldigt länge. Förr skrev jag hela tiden. Allt möjligt. Jag brukade vara bra på det. Ibland när jag tänker på det känns det som att jag tappat en liten bit av mig själv i ett dike någonstans. Det kan klia i fingrarna, som om orden försöker tränga sig ut genom huden. Orden VILL ta sig ut, de VILL rinna ner på ett papper eller bildas av bokstäverna i ett tangentbord. But they just don't. Kanske är det inte läge att skriva nu. Ibland påträffar vi allihopa ett dödläge, oberoende av specifik "sak" vi vill uträtta. Eller? Men isåfall har mitt dödläge varat i snart 3 år. Jag tror jag tappade det sommaren 2008. I mitten där någon gång, under insomniaperioden jag hade då. Satt vaken timma in och timma ut, natt efter natt. Men kunde inte skriva någonting. Skrivandet var alltid något jag kunde luta mig tillbaka på som brukade få tankarna att klarna, lugnet att infinna sig och huvudet att bli rensat. Jag har aldrig direkt visat upp mina alster, om man nu kan kalla dem det, för någon. Visst var jag medlem på lite poesisidor, jag har bloggat sedan jag var 16, men jag har aldrig riktigt verkligen velat att folk ska läsa, eller det har liksom inte varit viktigt. Jag gjorde det ju ändå mest för min egen skull. Visst var det kul att få högt betyg på mina noveller, krönikor och uppsatser i grundskolan, och visst blev jag smickrad och glad när min klassföreståndare i 9:an frågade om hon fick ge en berättelse jag skrev till en lärare i 1-3:an, så att hon kunde läsa den för barnen. Det var jätteroligt, och jag kan ju inte neka till att jag kände mig stolt. Det kändes ju gaaanska coolt att min lärare gillade något jag skrivit så mycket. Men det hade liksom inte behövts. Jag var själv väldigt nöjd med den sagan - för det var precis det det var, en barnsaga - och kände att jag hade fått ut något av att bara skriva den.
Nu har jag helt tappat bort mig och glömt vad det var jag egentligen ville få ut här, men what the shit. Summan av kardemumman: jag saknar det. Skrivandet. Och jag hoppas att skrivkrampen släpper snart.

Har inte kunnat somna, så jag har plockat fram min allra brudigaste sida och bölat till först Remember Me och sedan The Notebook inatt. Ganska gött ändå. Ibland känns allting bättre efter a good cry. Som idag. Jag är ledig två dagar. Jag kan sova hur länge jag vill imorgon. På torsdag börjar vardagen igen. Men nu är det inte särskilt långt kvar av den här månaden. Jag längtar efter våren.
Night.