STUPID!

Ibland känner jag mig så förbannat osynlig. Varför? Jag vet inte varför. Jag kan sitta i en soffa med 3 av mina favoritmänniskor i världen och plötsligt få en känsla av att jag lika gärna inte kunde vara där, det hade ändå inte gjort någon skillnad. De har exakt lika roligt utan mig. Ibland kan jag få panik om jag inte blir tilltalad på ett par minuter. Känslan av att jag är oönskad slår till som en käftsmäll. Det kan kännas som att jag sitter utanför min kropp och betraktar mig själv tillsammans med andra. Och tänker: vad fan gör hon där? Att jag har ett bedrövligt jävla bekräftelsebehov är jag redan medveten om, jag tycker inte om det för det krånglar alltid till saker. För mig själv. Och jag vill vara snäll mot mig själv. Det är inte det att folk är elaka mot mig, fryser ut mig, ignorerar mig. Det sköter jag så fint själv. Men jag kan ändå inte låta bli att undra om man verkligen är konstig i huvudet om man bara vill vara någon annans allt? Är man det? Är det knäppt att man vill vara den som folk alltid ringer till först? Är det knäppt att man känner sig rejected för minsta lilla skitgrej? Är det vanligt, ovanligt? Är det bara jag? Knappast. Jag börjar mer och mer tro att det bara är jag som är helkonstig. För jag gör ju det bara svårt för mig själv med alla de här dumma tankarna. Vet ju att folk är med mig för att dom VILL vara med mig och inte på grund av medlidande. För det skulle ju bara vara idiotiskt. Jag tycker ju egentligen att jag är en ganska bra människa. Fast sedan finns det ju såklart en betydligt längre lista med grejer jag inte gillar. Tyvärr har de flesta punkter på den listan att göra med hur jag ser ut. För insidan tycker jag nog inte att det är något fel på egentligen. Skulle ju dock inte banga att kanske bli lite mindre neurotisk. Släppa på alla mina sjuka tankar och konstiga sätt att se på saker. Sluta misstolka så mycket. Bara för att jag själv är en nervös liten flicka med extrema daddy-issues. Jag jobbar på det. Men jag har så himla lätt att hitta fel på min utsida. Jag är ful i håret, det är för kort, för tunt, för slitet. Jag har blivit fet. Nej, jag vet att jag inte är fet på riktigt men jag har gått upp ett par kilo och känner mig ungefär som en kossa i jämförelse med andra människor jag känner. Jag har för många födelsemärken. För många ärr. För breda fötter. För stor näsa. Fula bröst. Jag kan hålla på hur länge som helst. Och det här är ju bara SÅ SJUKT. Eller hur?! Skrattar åt mig själv för att jag ens sitter och skriver detta. Jag borde vara nöjd. Jag är inte överviktig. Jag är inte ful. Jag är väl kanske inte skitsnygg heller. Men jag ser helt okej ut. Jag har en massa fina vänner som jag VET tycker om mig för att jag är jag. Jag har en skitfin pojkvän som älskar mig och tycker att jag är finast i världen. Jag tror helt enkelt att jag bara är dum i huvudet.

Nu väntar en kvällspromenad med Mary. Eventuellt en fruktmiddag. Och en kväll med bara henne och mig. Antagligen ensamma i grabbkollektivet. Vi pratade om att baka förut. Gotti. Sedan, om jag lyckas koppla in Tvixen med hjälp av anvisningar via telefon kan vi titta på film i projektorn. Fett nice. I'm gonna go shape up and shake off now.