långfuckingfredag

I fredags. Långfredagen. Det började bra. Jag kände mig faktiskt helt okej mot kvällskvisten. Så jag och Mary bestämde oss för att haka på Alba och Josef & co och sticka till Underjorden en sväng. Vi satte oss på vagnen, jag kände mig förväntansfull. Kom fram. Köade. Ville in. Kom in, köpte öl (äckliga billiga Slots, hu) och träffade Alba som blev skitglad att se mig och berömde min nya hårfärg. Alba bjöd mig på en drink. Vodka Redbull. Jag drack. Vi satt nerklämda i en pytteliten soffa och försökte konversera över den extremt höga musiken. Underjorden känns som en stor hemmafest. Vi gick ner till scenen och dansade. Till något band jag aldrig hört talas om och som säkert var skitdåliga. Och jag fortsatte. För att det kändes bra. Hällde i mig kopiösa mängder alkohol, som senare självklart ledde till en snefylla utan dess like. Paniken sköljde över mig och allt jag ville var att få åka hem och lägga mig och sova, helst i ett år. Jag skrek till Mary att jag inte pallade mer. När hon gick in för att hämta våra jackor satte jag mig mot en husvägg utanför. Tårarna sprutade och gick inte att få någon hejd på. Sminket, som var det första jag kletat på på flera dagar rann och en tjej kom fram och frågade mig hur jag mådde. Jag sa att jag mådde FÖRJÄVLIGT. Mary kom inte ut, så jag trängde mig in igen. Med svart klet i hela ansiktet och svullna ögon. Hittade henne tillslut där hon stod och grävde  högen med jackor. Fick tag på våra och stapplade ut. Jag grät. Ville bara hem. Så jag ringde pappa. Och stackars pappa fick gå upp och sätta sig i bilen klockan kvart i 3 på natten och köra till Gamlestan och hämta mig. Fick stanna bilen till och med så att jag kunde kräkas. Stackars pappa.

Slutsats: krossat hjärta + tillintetgjord självkänsla + alkohol = NEJ
Som att jag inte redan visste det. Idioti.