det där med självständighet

Det är konstigt när man under lång tid "vigt" sitt liv åt någon annan. När man väl blir själv igen sedan, och det blir man ju alltid (?), ska man alltså lära sig att ta hand om sig själv. Sätta sig själv i första rummet. Se till att man själv mår bra. Osv. Men hur fan gör man det? Livet kommer ju inte med någon jävla handbok, trots att det borde. Jag har alltid varit dålig på att vara ensam och prioritera mig själv. Jag har alltid tyckt att livet varit lättare att leva om  jag haft någon annan att bry mig om, någon annan att ge min omtanke till. Men nu står jag på ett ställe där jag inte har någon längre. Jag är lämnad helt åt mig själv. Och nu vet jag att jag borde lära mig att ta hand om mig själv. Se till att göra saker som får mig att må bra. Umgås med människor som får mig att må bra. Förverkliga mig själv. Jaha. Och hur ska det gå till? Det borde finnas en kurs man kunde gå. "Hur du lär dig att sluta överanalysera allt, sluta undervärdera dig själv, lära dig att vara stark i dig själv och börja uppskatta livet som en egen stark individ". Om någon hör talas om den kursen får ni gärna hojta till. Nu ska jag alltså fylla mitt liv med saker som känns betydelsefulla för mig. Nu kan jag göra allt det jag alltid velat. Nu ska jag uppfylla alla mina drömmar. Saken är den: jag har inga. Mitt liv det senaste året har ändå varit ganska perfekt iallafall 80% av tiden. Mina drömmar blev att det skulle vara vi, typ, föralltid. Att vi skulle göra massa roliga saker tillsammans. Se världen tillsammans. Bli vuxna tillsammans. Gifta oss och skaffa barn. Hus, bil, hund. Nu kanske detta låter tragiskt. Men det var fan så. Och jag har aldrig varit den flickiga typen som drömmar om att gifta sig och skaffa barn. Men jag ville allt det där med honom. Nu kommer allt det där aldrig att hända. Och antagligen är det lika bra det. Tror fortfarande på att allt som händer sker av en anledning. Det var inte meningen. Livet måste alltså ha något större och bättre in store för mig. Nu ska jag bara lista ut vad det är för någonting. Vilket kommer bli intressant. Jag måste jobba heltid med att se positivt på den skitiga situation jag har blivit satt i. För att citera Fight Club: it's not until you've lost everything that you're free to do anything. Nu kan jag göra vad jag vill. Och det är ju bra? Jag är ganska övertygad om att jag kommer att ta mig ur det här. Jag kommer klara det och jag kommer att må bra igen. Det kommer ta tid, och det är fortfarande jobbigt hela dagen varje dag. Men det kommer att gå över. Vill gärna tro att jag är starkare än såhär. Och det vet jag nog att jag är. Dags att bejaka mig själv alltså! Bli huvudpersonen i mitt eget liv.
Wish me luck.

PS. Nästa vecka åker jag till Mary. DET är en sjukt bra grej.